Kan det finnas något positivt med att oroa sig och uppleva jobbiga känslor? Kan en världsomspännande kris som Coronakrisen innebära något positivt för din personliga utveckling? Sedan pandemin tvingade människor att dra ned på tempot ser Vitalisera ett ökat intresse av att titta närmare på sitt liv. Kan det vara så att vi på ett oväntat sätt fått en möjlighet att fundera på hur vi egentligen vill leva våra liv? Den många gånger undertryckta längtan efter att känna att man lever ett meningsfullt liv har plötsligt fått möjlighet att komma upp till ytan. Därmed får den eviga frågan “vem är jag egentligen?” utrymme när man får mer tid över för reflektion.
Negativa känslor har oförtjänt dåligt rykte
Redan i tidig ålder får vi lära oss att vissa känslor är sämre än andra. En förälders naturliga instinkt att trösta sitt barn när det gråter eller blåsa bort smärtan sitter djupt rotad. Vi lär oss som barn att ett snällt barn är ett barn som inte visar ilska. Vilken förälder har inte förringat barnets sorg och ilska genom att förklara att det bara är trött och behöver sova? När det skrikandes och gråtandes försöker förmedla en helt annan känsla än just trötthet. En annan känsla som ofta försöker stävjas till varje pris är rädsla.
Det är därför inte så konstigt när man som vuxen känner skuld och skam när man upplever dessa känslor. Om evolutionens kraft gett oss människor tummar men ingen svans. Har då negativa eller jobbiga känslor likt tummarna kanske gett oss en evolutionär fördel eftersom dom fortfarande finns? Både sköna och jobbiga känslor försöker säga något till oss. Därför är det lika klokt att hörsamma sorg och rädsla som glädje och trygghet.
Jobbiga känslor under Coronakrisen?
Utan tvekan finns det psykiska tillstånd som inte är bra för oss. Men vi blandar ofta ihop jobbiga känslor med psykisk ohälsa. Att man känner sig ledsen och sorgsen eller arg och ilsken under Coronakrisen är inte nödvändigtvis ett tecken på psykisk ohälsa. De kan många gånger istället vara hälsosamma signaler på att det behövs någon form av förändring. En slutsats som många trots allt helt korrekt drar. Problemet är att vi tenderar att söka förändringen utanför oss själva. Vi byter jobb, partner eller bostad när det i själva verket är i oss själva som förändringen behöver ske
Dessa signaler i form av jobbiga känslor klassas ofta som något negativt som behöver trängas undan. Vägen ur svackan blir ofta att backa upp ur den med syftet att “komma tillbaka” till en plats där man var innan. På så vis kommer kratern man befunnit sig i att återigen ligga framför en på livets väg. Många söker exempelvis skilsmässa som en lösning på sin situation för att senare finna sig i en identisk situation som innan men med en ny partner.
Ibland behövs det en livskris som skakar om en tillräckligt mycket för att man ska inse att det enda man kan ändra är sig själv. Kanske Coronakrisen har fått många att inse det?
