Skam växer ofta i ensamhet.
Den föds när något blivit för mycket, för tidigt eller för ensamt. Och den får oss att tolka det som att det är oss det är fel på.
Men skammen pekar inte mot skuld. Den pekar mot sår.
Många av oss lärde oss tidigt att anpassa oss för att få vara kvar. Att slipa kanterna för att inte väcka obehag hos andra. Att hålla inne det som var för skört för världen omkring.
Under skammen finns något som brukar längta efter att bli mött. Ofta är det just där, under det vi helst vill dölja, som vår största livskraft bor.
På Vitalisera brukar vi säga att skammen inte tål ljuset.
För när det vi skäms för får bli speglat och hållet i en trygg gemenskap, brukar det förlora sitt grepp.
Kom ihåg:
Det är inte du som är fel.
Du har bara burit ensamhet för länge.
