Det är en vacker sommardag. Vindstilla. Ett fåtal ulliga moln svävar över ett grönt fält. En bekant kommer gående emot dig. “Himlen är gul”, säger personen. Ett uppenbart felaktigt påstående. Det är så absurt att du inte riktigt vet hur du ska svara. Du, och alla, vet ju att himlen faktiskt är blå. Ändå hävdar den här personen att himlen är gul. Anledningen till att hen säger så förstår du inte. Det du förstår är att det har med den personen att göra. Din vetskap om att himlen är blå rubbas inte på något vis.
Kanske skämtar din bekant, kanske hallucinerar, kanske är hen filosofisk, kanske har personen en märklig färgblindhet, kanske gäller det ett levande minne av en vacker soluppgång. Du vet inte. Du vet bara att påståendet “himlen är gul” berättar något om den här personen och knappast något alls om himlens faktiska färg just nu. Det är bara lite konstigt. Knappast ens provocerande, du rycker på axlarna och fortsätter njuta av den blå himlen. Den är precis lika blå som innan du fick sällskap.
Nästa morgon. Du känner dig ovanligt pigg och tillfreds. En lite annorlunda känsla. Något är tryggare och rymligare i ditt bröst. Kinderna känns släta och avslappnade. Du stiger upp och möter dig själv i spegeln. Du ser djupt in i de två ögonen på andra sidan glaset. Idag tillåter du dig att tycka om det du ser. Ett djupt och varmt andetag överraskar dig. Ett litet leende seglar förbi och försvinner. Ovant och lite skönt. En stund senare står du ute på fältet igen och tittar på himlen. Samma väder som igår. En härlig blå färg över himlen. Gräset tycks dig grönare än vanligt. Samma bekant dyker upp. “Du är ful” säger hen. Hela ditt välbefinnande försvinner som ett skrämt djur. Du krymper inombords och skammen kväver dig. Din dag är förstörd.
Senare undrar du varför det är skillnad på “himlen är gul” och “du är ful”. Varför överlåter du makten över din upplevelse till en människa du knappt känner? Varför tillmäter du en sådan vikt vid vad den personen säger? Ja varför?
Allt vi säger och gör berättar mycket om oss själva och egentligen väldigt lite om det eller den vi pratar om. Om jag säger “du är ful” så berättar det om mina preferenser vad gäller utseende, det berättar att jag är oförsiktig med hur jag uttrycker mig, kanske att jag behöver trycka ner nån annan för att slippa känna min egen osäkerhet. Det berättar ingenting om hur du ser ut. Ändå tar vi ofta det och liknande uttalanden som objektiva sanningar. Vi lämnar över makten över vårt mående till omgivningen. Du ser en uppenbart olämplig förvaltare och ger denne nycklarna till ditt hem. Det sker omedvetet och blixtsnabbt.
Den långsiktiga lösningen på detta är att mer och mer inse att alla mina åsikter och påståenden säger mest om mig och alla dina säger mest om dig. Du har ingen skyldighet att tro på eller ens ta ställning till allt jag eller nån annan säger. Du behöver till exempel inte tro på den här texten. Den berättar jättemycket om mig och mina rädslor. Den behöver inte vara relevant för dig, även fast jag tror att den kanske är det.
Det är en vacker sommardag. Du vet att himlen är blå oavsett vad någon säger. Precis vad som helst kan de säga. Himlen är fortfarande blå och du ser Dig i spegeln.
