Jag vill prata om mindervärde och uppblåsthet samt att tillit är en funktion av trygghet och risk. Med utgångspunkt i min relation till andra människor. När jag själv gick och utbildade mig till psykosyntesterapeut, kunde jag se ner på assistenten. Om hen berättade något medan jag såg upp till terapeuten när hen pratade om något. Jag tänkte, sluta prata nu så vi kan komma vidare med viktigare saker, ta inte så stor plats som assistent. Med andra ord var det inte lika mycket värt och intressant det assistenten sa som när terapeuten sa något. Det här sättet att se på människor begränsar verkligen mig själv. Samma gäller en relation, en grupp eller ett lag som ska jobba mot ett givet mål. Samtidigt som man ska trivas, ha roligt, känna tillit och utvecklas ihop.
När jag som föreläsare eller processledare ska presentera mig visar jag ofta en bild på allt jag gjort. Bilden visar mina meriter från idrotten och uppdrag. Sedan sätter jag ett stort rött kryss över mitt görande och säger: “Men det här är inte jag, det är det jag gjort och i samhället är det det här som premieras.” Vi missar då en viktig bit av oss själva.
Men vem är jag då?
När jag berättar om det här brukar jag börja med att säga att jag är kunnig, omtänksam, engagerad, tydlig och rak samt tar ansvar. Men det här är bara en sida av mig och här är en annan: Många gånger kan jag känna mig osäker, rädd, nervös, tvivla på mig själv (har jag något att bidra med till dessa människor som jag ska prata eller föreläsa inför?), jag är godtrogen och har åkt på en del tuffa smällar inom idrotten men väljer fortfarande att tro gott om människor och jag vågar visa mig sårbar.
Innan 2007 då min inre resa började, så hade ni inte fått veta det sistnämnda om mig. Jag har lärt mig att det är ”svagheter” som jag inte ska visa upp. Av rädsla för att inte bli älskad. Och därmed riskera att bli utesluten ur gruppen eller relationen. Idag kan jag förstå att visa mig sårbar och äga alla delar av mig är styrka och för det krävs det mod. Alla kan visa upp sin yta och fasad, för det krävs ingen styrka och mod. Men då sker det heller inget möte mellan människor i relationer.
Min erfarenhet är att när jag vågar öppna upp mig och visa mig bakom min fasad och yta, så är det lättare för andra att göra samma sak. Hade jag inte visat upp mina meriter för er hade jag stått framför er med samma kompetens, kunskaper och erfarenheter. Men hade ni lyssnat lika mycket på mig då? Eller hade ni lyssnat mer om Zlatan hade stått framför er?
Vi behöver varandra i relation
Det jag vill ha sagt är att vi alla är helt unika! För det finns inte en enda kopia till av oss i hela universum. Det är stort när jag tänker så. När jag har tillräckligt stor ödmjukhet och öppenhet inför den människa jag möter, kan varje människa lära mig saker. Både om andra och mig själv. Är jag villig att titta inåt på mig själv och lära av mötet med andra? Ser jag mig själv som mindre värd, mer uppblåst? Kan jag möta andra mer som jämlikar i olika relationer eller grupper?
Skälet till att jag vill ta upp det här är den relationella biten. Det är i relation till andra som våra sår uppstår men det är endast i relation till andra som såren kan läka. Vi behöver varandra! Trots att vi inte tror det när vi blir provocerade och får och ger projiceringar av och till varandra. Det är då vi får en chans att titta på oss själva, bryta mönster och öka vår självmedvetenhet. Men också att kommunicera på ett mer vuxet sätt. Vad behöver jag för att känna tillräckligt med trygghet och tillit för att våga ta en risk? I olika relationer eller grupper?
Prata med – istället för om varandra
Om vi tittar på vad som kännetecknar framgångsrika grupper-team så är det just det här det handlar om. Att veta vilka de andra är och vad de gör. Vad har du för roll och vem är du? – Att Kommunicera med varandra: Tydlighet, prata med varandra istället för om varandra. – Att ge och ta emot feedback.
Behovstriangeln är något som jag tycker är viktigt. Tanke, Känsla och Beteende styrs oftast av ett behov inom oss alla av att bli sedda och bekräftade. Vissa av er sitter kanske exempelvis och tänker den där Lena bara pratar och pratar. Det leder kanske till en känsla av frustration, irritation eller ilska. Som i sin tur leder till ett beteende där ni sitter och tänker på annat. Exempelvis vad ni ska äta ikväll. Och inte är närvarande här och nu och lyssnar på vad jag har att säga. I värsta fall lämnar ni rummet. Kanske vissa tänker att Lena verkar ha varit med om ett och annat som jag kan ta till mig av. Det kan leda till en känsla av nyfikenhet och inspiration. Det i sin tur kan leda till att ni sitter här i närvaro och lyssnar på mig.
Det sägs att det finns en stam i Afrika där värsta straffet för en brottsling inte är dödsstraff. Istället får personen leva kvar i byn men blir fullständigt nonchalerad och behandlad som luft. Till slut blir personen sjuk och dör. Så viktigt är det för oss människor att bli sedda och bekräftade.
Konflikt- och harmonisyn
Jag tänker även på det här med konflikt- och harmonisyn. Har vi en konfliktsyn där vi ser konflikter som positivt, naturligt, oundvikligt och berikande. När vi har högt i tak och tar tag i konflikterna så fort de dyker upp. Men även vågar ta det med den personen det berör. Då har vi kommit långt! (Hur skall man annars veta var problemet ligger eller kunna ändra på sitt beteende? Ni kan i alla fall vara överens om att ni inte är överens).
Har vi däremot en harmonisyn. Där vi ser konflikter som något negativt och dålig, onormalt, som vill undvikas, elimineras eller undertryckas, leder detta oftast till konflikt i olika relationer och grupper. Grunden för allt, som jag ser det, är att öka min egen självmedvetenhet. Både mitt ljus och mörker, med hjälp av min medvetna vilja och mitt mod samt av andra människors speglingar. Jag ska i min relation till andra människor äga det som är mitt och inte bära det som är andras.
Med värme, Lena Birath
Gruppledare på Vitalisera, Diplomerad Psykosyntesterapeut, Föreläsare, Processledare och Coach.
