Jag vill beskriva självförtroende som att tro på sin kapacitet. Vetskap om att ha presterat och/eller att kunna prestera. Självförtroendet är beroende av påfyllning utifrån (beröm, uppmärksamhet, pengar, status, kärlek). Den inre rösten är stark och tenderar att använda negativism för att driva dig att prestera så att självförtroendet kan fyllas från utsidan. Den inre rösten kan också dresseras att intala dig att du är bra, till och med bäst, även då du misslyckas. Misslyckandet är då omgivningens fel. Om inte “om” hade varit hade du lyckats. Självförtroendet pumpas upp medan självkänslan trängs undan.
Självkänsla är en upplevelse av ett sorts grundvärde, oberoende av prestation eller yttre belöningar. En lite svårgreppbar men tydlig känsla av att må bra, att tycka om sig själv. Har du aldrig upplevt det tillståndet så kanske du förväxlar den här beskrivningen med ett självförtroende på topp. Du har vunnit och alla ser dig. Hela begreppet självkänsla blir i så fall meningslöst och obegripligt. Men har du någon gång upplevt din egen acceptans inför dig själv och kärlek för ditt innersta väsen, ja då vet du skillnaden. Trots den erfarenheten kan det vara svårt att nå dit igen.
Jag tänker mig att självkänsla och självförtroende skulle kunna vara som två ballonger. De är formade exakt efter insidan av min hud och de kan vara olika mycket fyllda. Ibland fyller den ena hela mig, ibland delar de på utrymmet och ibland är de helt hopsjunkna och jag har varken självkänsla eller självförtroende. Självkänsloballongen har lite tjockare och tåligare gummi, och det gör att den är långsammare att pumpa upp. Men den tål också lite mer när den väl är fylld. Självförtroendeballongen känns som en trygg borg när den fyller hela kroppen, men min erfarenhet är att den säckar ihop väldigt fort om prestation och belöning uteblir. När självförtroendet har tagit upp all plats och plötsligt försvinner blir det väldigt tomt. Hotfullt tomt. Om istället självkänsla och självförtroende kan få balansera varandra blir en motgång inte lika farlig.
Jag föreställer mig att en människa som är helt beroende av prestation (eller att omgivningen beter sig perfekt) omedvetet blir livrädd för att förlora självförtroendet. Vem är jag då? Ingenting? Kampen för att hålla ballongen uppblåst blir en kamp på liv och död. Det finns inget utrymme för självkänslan när jag tvingar självförtroendet att bre ut sig. Självförtroendet blir en sorts konstgjord andning.Självkänslan då? Hur fyller man den? Jag tror att det sker genom att tillåta sig att känna sina känslor. Det låter lätt, eller hur? Det är svårt. Särskilt om hela ens välbefinnande bygger på självförtroende. Då finns inte utrymme att känna sig rädd, att känna skam, att känna sorg, trötthet och kanske heller inte äkta glädje, kärlek eller lycka.
Den väg som jag känner till in till självkänslan går genom att bekanta mig med vad som känns i kroppen. Jag talar nu inte om känslor som sorg, glädje eller ilska utan om fenomen som att det pirrar i foten, magen är orolig, spänd i axeln, varm i handen etc. För många är detta undersökande av vad som pågår i kroppen helt nytt. Somliga har faktiskt ingen aning om vad som känns i kroppen. Oavsett var man börjar så går det att steg för steg bli mer medveten om vad som händer i kroppen. Och därmed veta vad som händer i nuet. Tankar och idéer befinner sig oftast i dåtid eller framtid.
Fysiska sensationer i kroppen händer ofelbart i nuet.
I ett senare skede kanske känslor kan kopplas samman med dessa sensationer i kroppen. Enkelt uttryckt får självkänslan en möjlighet att våga sig fram när du, till dig själv, signalerar att du bekräftar att du känner det du känner.
Om du i nästa steg också kan acceptera det du känner, då har du funnit ventilen som (långsamt) kan fylla ballongen “självkänsla”. Det blir som att du tillåter dig att vara du. Det här går inte att läsa sig till och inte att tänka sig till. Det är en fysisk upplevelse i kroppen. Det kan vara svårt att göra detta på egen hand. Att välkomna en stark känsla av exempelvis skam är inget någon gör lättvindigt. Det är inget självändamål att tvinga fram hela spektrat av alla tänkbara känslor. I stället handlar det bara om att tillåta det som finns att få finnas och upptäcka att det är kampen mot känslorna som utgör det stora lidandet, inte känslorna själva. De är bara – känslor.
Så enkelt (och svårt) är det att utveckla en starkare självkänsla.
