Stor och stark och klara sig själv. Låta tankarna styra känslorna. Kontroll. Disciplin. Släppa fram endast de få känslor du vill ha. Man måste ju få ta en öl och garva lite. Slå ner de känslor du INTE vill ha. Kanske döva, dränka. Låsa in. Du kanske inte ens behöver låsa in dem. Du har ju förmånen att slippa släpa på jobbiga känslor. Eller förmån förresten? En självklarhet är vad det är. Lite svårt att förstå hur ämnet känslor alls är relevant. Har inte gråtit på kanske 25 år. Blir aldrig arg (bara på idioter i trafiken som förtjänar det). Det verkar så ansträngande, och inte så lite löjligt, att gå omkring och oja sig över sina känslor. Hur skulle det fungera? Du har ju ett ansvarsfullt arbete som kräver sin man. Eller kvinna.
Du presterar mätbara resultat och därför vet du ditt värde. När du någon gång blir sysslolös så händer det att det kryper lite i kroppen, kanske på semestern, eller någon enstaka söndag förmiddag. Så du ser till att hålla dig sysselsatt. Det går bra.
Ändå är det som att tillvaron lite grand mist sina färger. Men om du skulle råka lägga märke till det så har du stor hjälp av den där inre rösten som säger åt dig att bara bita ihop. Vem bryr sig om färger? Ett steg till. Ett steg till. Nyss köpte du din andra Tesla. Du har inget att klaga på, att gnälla över. Bara svaga människor känner efter. Du ryser vid blotta tanken. Du håller ihop. Din rustning är stark. Din rustning är också tung. Mycket tung. Du har byggt upp rustningen för att du har behövt den. Genom hårda tider har den hjälpt dig att överleva. Du har anpassat och lagt till genom hela livet. Den skyddar det känsliga som är du, djupt där inne. Kanske skyddar den ditt inre så effektivt att du själv tycker dig befinna dig utanför rustningen och ser ett ointagligt fort när du betraktar dig själv. Ointagligt och obegripligt. Skrämmande, för det som finns där innanför murarna är okänt, bortglömt, övergivet. Men rädslan för detta skrämmande, ointagliga och obegripliga är, även den, inlåst. Rädslan gör sig bara påmind som ett krypande i kroppen den där sysslolösa stunden en helt vanlig söndag förmiddag. Det känns som att det spökar på slottet. Men den aningen, den förnimmelsen, den tar din inre röst hand om. Ner i fängelsehålan. Ryck upp dig. Ett steg till. Ett steg till. I morgon är det måndag och du måste fungera. Du har ju ett ansvarsfullt arbete som kväver sin man. Eller kvinna.
Någon gång i framtiden när du funnit motivation och vågat dig in i det övergivna slottet märker du att du långsamt mjuknar. Du märker att det finns färger som du hade glömt. Din rustning är flexibel och följsam. Den växlar enkelt från sin gamla hårda skepnad till flortunt tyg beroende på omständigheterna. Ditt ansvarfulla arbete ger dig näring i stället för att tynga ner dig. Kanske för att du har bytt ut det mot ett helt annat arbete. Eller kanske för att du märkt att du faktiskt älskar det du gör och inte längre presterar bara för att känna ditt värde.
För många människor blir till slut längtan och viljan till utveckling större än motståndet. Då är det dags. När nyfikenheten är något större än rädslan, då är det dags att utforska det där ointagliga fortet.
Välkommen till Vitaliseras kurser för livet
(Skrivet av Ola Ek, gruppledare)
